10 000 personer på Sergels Torg för ett bättre Sverige

Wow. Idag är det 5 år sedan som jag stod darrandes på Sergels Torg i Stockholm och hyllade kärleken och den fortsatta kampen till en bättre värld tillsammans med 10 000 personer. Läs ett utkast ur min bok Uppkopplad om dagen som förändrade mitt liv.

1275320_10151920426046063_904826513_o

”Valet 2010 skakade Sverige: ett främlingsfientligt parti tog sig in i riksdagen. Jag var 17 år och fick inte lägga  någon röst men jag följde valvakan, arg och frustrerad. Sverigedemokraternas valresultat kom egentligen inte som någon överraskning. Under hela året hade idéen om den »hotfulla invandringen« kommit till uttryck i olika debatter. När jag gick in på Facebook för att se folks reaktioner på valresultatet möttes jag av en störtflod av ilska och besvikelse. Människor uttryckte skam, hat, förtvivlan och rädsla. Att stämma in i klagosången via mitt tangentbord och sedan agera som om inget hade hänt var inte ett alternativ för mig. I stället skapade jag ett öppet Facebook­event där jag uppmanade folk att möte mig på Sergels torg i Stockholm nästa dag klockan 18:00 i en demonstration för att visa att vi inte stöder rasism och för att manifestera vår tro på ett bättre Sverige.

Klockan 00:00
Jag skapade eventet vid midnatt och på en gång gick över 400 personer med. En timme senare hade ytterligare 6 0 0 personer klickat att de skulle dyka upp. Eventet växte och växte. Sekund för sekund tryckte jag på F5­knappen för att uppdatera sidan och inom loppet av 10 sekunder hade ytterligare 100 personer anmält sig.

Klockan 08:00
Jag sov väldigt lite den natten och när jag vaknade på morgonen hade 2.000 människor gått med. Jag hade, utan polistillstånd, skapat ett event där tusentals deltagare kunde förväntas dyka upp om några några timmar. Vad har jag ställt till med, tänkte jag och kände paniken gripa tag i mig.
Desperat ringde jag till polisen. Kvinnan i telefonen lät förvirrad och förklarade att jag kunde bli polisanmäld eftersom det tar två veckor att få en ansöka om offentlig tillställning godkänd. Så ödmjukt jag bara kunde förklarade jag för henne att demonstrationen skulle äga rum oavsett om de tillär det eller inte. Kvinnan bad mig då att gå till polisstationen för att diskutera ärendet vidare.
Jag har aldrig klätt mig så snabbt. Med hjärtat i halsgropen och huvudet fullt av tankar på den stundande polisanmälan klev jag in på polisstationen. Jag möttes bokstavligt talat av öppna armar. Poliserna kramade om mig och gav mig ett signerat tillstånd. Vi kommer att finnas vid din sida och vara på plats eftersom detta är en fråga om säkerhet både för dig och för de som kommer, sa polisen.

Klockan 15:00
Med tillståndet i näven åkte jag in mot stan och Sergels torg. Min telefon började ringa som aldrig förr. Journalister från radio, TV och tidningar ville nå mig. Antalet personer som anmält sig till eventet ökade hela tiden: 3.000, 4.500, 6.000…
Nu när tillståndet var ordnat var det dags att skriva ett tal. Trots ett nervsystem i uppror och den ihärdigt ringande telefonen lyckades jag sätta mig ner och skriva. Jag visste exakt vad jag ville prata om: jag var 17 år och hade inte rätt att röst. Just det ville jag göra en poäng av – jag ville visa att det inte spelar någon roll hur gammal man är, man har fortfarande rätt att uttrycka sin åsikt och åstadkomma förändring.
Det viktigaste är vad vi gör i vår vardag, vi måste inte vänta in ett val vart fjärde år för att göra skillnad.

Klockan 16:00
Jag gick längs Drottninggatan för att ta mig till Sergels torg. Talet hade jag skrivit klart och telefonen ringde för fullt. Då fick jag syn på in spegelbild i ett fönster och det gick upp för mig att jag måste klippa mig. Såhär kan jag inte se ut om jag ska möta så många människor, tänkte jag och gick in till närmaste frisör. I frisörstolen kunde jag lugna mig lite och samla tankarna. Håret blev riktigt snyggt och jag kände mig redo när jag  fortsatte vand­ringen Drottninggatan ner.

Klockan 17:30
Sergels torg. Till min förvåning var det ingen stor folksamling som väntade. Det såg ut som en helt vanlig dag med människor som strövade omkring här och där. På den lilla terrassen där jag hade planerat att stå stod ett kamerateam. Jag bad dem vänligt att flytta sig. De frågade mig vem jag var och när jag sa att jag var Felicia som dragit i gång eventet började folk dra i mig och journalister bad att få prata med mig. Under den halvtimme som var kvar innan demonstrationen skulle börja gjorde jag så många intervjuer som jag bara hann med. Jag var inte medveten om att fler och fler anslöt, jag såg inte alla människor som samlades på torget bakom mig. Plötsligt sa en kvinna åt mig att vända da mig om och jag blickade ut övet ett hav av människor. 10.000 personer. Hjärtat bultade hårt och det slog mig att alla var där av samma anledning, de hade samma känslor som jag – vi var alla en gemensam kraft mot rasism och främlingsfientlighet.

Sk_rmavbild_2010_09_20_kl._23.03.34Klockan 18:00
Jag tog ett djupt andetag, tittade på min bästa väninna som stod bakom mig. Sedan tog jag min megafon och presenterade mig. Jag hade mitt förberedda tal i handen, men valde att inte läsa det det. I stället talade jag direkt från hjärtat. Trots att det var så många människor kunde jag se individerna och granskade deras ansikten. De var så vackra, vissa grät, andra skrattade och hejade. I den stunden delade vi känslan av hopp, trots den förtvivlan och oro som fört oss samman. När jag pratat klart och tog ett steg bakåt för att lämna plats år gästtalarna slog det mig hur fantastiskt, starkt och historiskt det här var. Jag såg på min väninna och började gråta. Jag grät nog lite av chock, men framför allt av den starka känslan av kärlek och gemenskap.

Efter demonstrationen gick en enad trupp mot riksdagen för att fortsätta manifestationen när det första telefonsamtalet från utländsk media kom. Därefter ringde telefonen hela natten och dagen därpå var jag med på morgonnyheterna i två olika kanaler. Jag gjorde så många intervjuer som jag kunde och försökte prata med alla människor som ville prata med mig. Jag kände att jag hade ett ansvar. Jag visste att jag ville fortsätta att arbeta med de här frågorna och ta vara på de möjligheter som eventet gav upphov till.

En av de mäktigaste stunderna var när de ringde från Rumänien och hyllade mig för att vara deras rumänska i Sverige som stod upp för mänskliga rättigheter. Min pappa ringde mig helt chockad och frågade vad jag gjorde på rumänska nyheterna. Eftersom situationen ser ut som den gör i  Rumänien betydde det oerhört mycket att de kände en sådan stolthet övet mitt initiativ.
Mitt liv hade förändrats på bara ett dygn. Det var också här jag insåg kraften i internet och sociala medier och förstod vilket starkt verktyg det är för att föra människor samman i en gemen­ sam sak. Sedan dess har jag arbetat med internets positiva kraft i allt jag gör. Det behövs bara att någon tar ett initiativ till positiv förändring så hakar andra på om de tycker som du. Och initiativ är något som alla människor kan ta. Även du – du som just nu läser det här.”

You may also like

Leave a comment