Att hitta hem, i sitt hem

Jag är mitt inne i en flytt. Eller ja, min lägenhet har renoverats om senaste veckorna och förra veckan blev det äntligen klart. Jag har bott i den här lägenheten i fyra år nu, det var min pappas lägenhet men jag fick förstahandskontraktet nu i vintras. Tanken var att fort som bara fan byta den, till något mindre och närmare stan. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma här. Mycket var pga lägenhetens skick. Dem tidigare som bodde här hade absolut inte tagit hand om lägenheten, slitna tapeter, jobbig hyresvärd som vid varje samtal sa ”Du får vänta till 2016 innan du får nytt”.

Jag flyttade hemifrån när jag var 17 år, jag var tvungen att komma bort från min familj. Det låter ganska hemskt, men vi hade så olika energier hemma, vi krockade med varandra varje dag och jag bara kände hur jag tömdes på energi. När möjligheten kom att flytta in i pappas lägenhet tvekade jag inte en sekund. Jag bodde ensam i en 3:a i två månader, jobbade arslet av mig för att betala hyran och kände hur jävla tufft det skulle bli. En väninna flyttade då in hos mig och under nästan två år bodde vi med varandra. Det var riktigt roligt att ha henne här,  men sen valde hon att gå vidare i sitt liv och jag stod här ensam. Då flyttade en annan tjej in hos mig och vi hade också en superrolig tid tillsammans. Men känslan av att komma och gå i sin lägenhet och aldrig riktigt känna sig hemma, var fortfarande en dominant känsla i kroppen. Jag köpte nya saker till lägenheten, möblerade, målade och försökte fixa och dona. Men det var som att det satt inne i väggarna, vad jag än gjorde och ändrade så försvann inte känslan. Jag försökte spendera all tid jag kunde borta från lägenheten men blev ändå stressad då jag jobbade som egen företagare och hade så extremt liten inkomst att jag nästan kände mig skyldig att spendera tid i lägenheten då jag betalde hyran. För varför skulle jag betala om jag inte ens var där?

Under det senaste året hade jag en annan inneboende, men känslan satt kvar i min kropp och frågan om ”vart är mitt hem” hade också blivit en existentiell fråga. Jag träffade min älskade pojkvän för ett år sedan och ville spendera min tid med honom. Mitt hem är att få vara med honom. Så jag tog mitt pick och pack, mina älskade katter och flyttade in hos honom. Dock mycket mycket mindre än den här lägenheten, och jag har på senaste tiden känt mig instängd där. Jag behöver utrymme.

Sedan i mars stod den här lägenheten tom då min dåvarande roomie flyttat ut. Jag bestämde mig för att flytta in här efter renoveringen och så duktig som jag har varit i att ”lita på processen” när det gäller jobb, försöker jag övertala mig om att boende frågan också kommer lösa sig. Under dem senaste månaderna har jag jagat lägenheter på olika bytessidor, försökt fundera ut vad man ska göra. Vart ska jag vara? Ska jag stanna kvar där med honom men då, känna mig instängd, eller flytta till den här stora trean ensam och få mer space? Och nu äntligen när jag fick kontraktet kom hyresvärden och kollade på lägenheten. Han suckade om och om igen. ”Oj… Nämen, oj… titta golvet. Oj titta här… Jadu, detta behövs verkligen göras om. NU”.

2c85cb4f198021d50d50227b37ac19d9

Så här sitter jag i lägenheten, utan mina katter och pojkvän. Men då tänker ni, ”Varför flyttar han inte in hos dig?”. Enkelt, det här är inte RÄTT för oss. Jag vill inte bo här och starta vårt liv tillsammans, i en lägenhet där jag har levt tidigare, jag är liksom KLAR här.

Så. Jag litar på processen. Jag vet dock, att mitt hem, sitter nog inte i vart jag bor just nu, det är hur jag känner inombords och att mitt hem är med min pojkvän och våra fina tjejer (katterna). Jag försöker att inte stressa, men det är fan jobbigt att inte känna sig hemma i sitt egna hem, vart man än är.

 

Men visst blev det fint…
IMG_0857

IMG_0859