kvinnlig förebild

Jag tar emot ”Årets stipendium till en ung entreprenör” av Företagarna

Jag blev oerhört rörd på scen i fredags när jag fick ta emot ”Årets stipendium till en ung entreprenör” som Företagarna ger varje år. Stipendiet får jag främst för mitt entreprenörskap och arbete med OhSnap ! Sweden Med nomineringen; ”Årets stipendiat har med sitt uthålliga och långsiktiga arbete stärkt hundratals unga tjejer genom kurser, föreläsningar, ledarskapsutbildningar och introduktion till företagande. Med kameran som verktyg har hon förändrat idealen inom skönhetsindustrin och den mansdominerade fotobranschen. Hon är en sann entreprenör, ambassadör och ledare för ungdomar i hela landet.”

Jag har, som många av er vet, kämpat och kämpat för det jag brinner för och tror på. Ungdomarnas kraft. Tända gnistan hos dem. Ikväll när jag stod där på scen och fick en sån stark känsla av KÄRLEK och uppskattande för det hårda arbete jag har lagt ner under flera år så kunde jag inte annat än att känna tacksamhet, stolthet och glädje. Tack för alla ni som tror, hejar och stöttar mig på så många olika sätt.

Det här stipendiet är inte bara till mig, det är ett kvitto och bevis att våga följa sitt hjärtas kraft och förhoppningsvis inspirerar detta många unga kvinnor att våga starta företag och framförallt – våga göra affärer på saker som gör gott för vår värld!

Jag tar framförallt med mig samtalet med Göran, som nämnde sin dotter som är intresserad av tech och kodning. Att du när du såg mig på scen, såg din dotters möjlighet att en dag också stå där. Wow… Jag har en energi som kommer driva mig länge efter kvällen som varit.

Bokmässan dag 2 – Uppkopplad

Gårdagen var en dag full av MAGISKA möten. Det är ganska sjukt hur universum funkar och hur man med rätt energier och frekvenser hamnar i dem möten man faktiskt kommit hit för.

Igår hade jag mitt seminarium på Studieförbundet Vuxenskolan om sociala mediers möjligheter och pratade om boken Uppkopplad. Jag hade förberett mig med full laddad kamera och mobil, jag sände LIVE från Periscope, men såg att mobilen sen hade trillat och min videokamera fick för sig att bara spela in 20 sekunder, för att sen stängas av. KUL! Så jag har tyvärr inget material från gårdagens samtal. Men efter mitt seminarium så röck SVT väst tag i mig och ställde en fråga som hade skickats in till dem via Twitter. Detta måste vara den svåraste frågan jag någonsin fått: ”Hur ska man få ungdomar att uppskatta demokrati?” 

Under kvällen sen hängde jag med underbara Beautiful Stories som jag är en del av, Helena, Ulrica och Carin är by far några av de finaste människorna jag träffat. Vi åt en middag på mitt hotell och sedan var vi bjudna på Rättviseförmedlingens förfest. Natten slutade med en promenad för att sen fastna i hotell lobbyn där jag träffade föreläsaren Staffan Taylor, underbara Alexandra Pascaliodou och Tilde De Paula.

12066043_10153585155796063_8095615797163257230_n

12006199_10153583748771063_2456663482878466707_n 12006074_10153584491431063_2166935353599047659_n 11062133_10153584491446063_3324220132127641268_n 11057971_10153584496271063_6024941635325007237_n

12027711_10153585155761063_1738580290532610492_n

10 000 personer på Sergels Torg för ett bättre Sverige

Wow. Idag är det 5 år sedan som jag stod darrandes på Sergels Torg i Stockholm och hyllade kärleken och den fortsatta kampen till en bättre värld tillsammans med 10 000 personer. Läs ett utkast ur min bok Uppkopplad om dagen som förändrade mitt liv.

1275320_10151920426046063_904826513_o

”Valet 2010 skakade Sverige: ett främlingsfientligt parti tog sig in i riksdagen. Jag var 17 år och fick inte lägga  någon röst men jag följde valvakan, arg och frustrerad. Sverigedemokraternas valresultat kom egentligen inte som någon överraskning. Under hela året hade idéen om den »hotfulla invandringen« kommit till uttryck i olika debatter. När jag gick in på Facebook för att se folks reaktioner på valresultatet möttes jag av en störtflod av ilska och besvikelse. Människor uttryckte skam, hat, förtvivlan och rädsla. Att stämma in i klagosången via mitt tangentbord och sedan agera som om inget hade hänt var inte ett alternativ för mig. I stället skapade jag ett öppet Facebook­event där jag uppmanade folk att möte mig på Sergels torg i Stockholm nästa dag klockan 18:00 i en demonstration för att visa att vi inte stöder rasism och för att manifestera vår tro på ett bättre Sverige.

Klockan 00:00
Jag skapade eventet vid midnatt och på en gång gick över 400 personer med. En timme senare hade ytterligare 6 0 0 personer klickat att de skulle dyka upp. Eventet växte och växte. Sekund för sekund tryckte jag på F5­knappen för att uppdatera sidan och inom loppet av 10 sekunder hade ytterligare 100 personer anmält sig.

Klockan 08:00
Jag sov väldigt lite den natten och när jag vaknade på morgonen hade 2.000 människor gått med. Jag hade, utan polistillstånd, skapat ett event där tusentals deltagare kunde förväntas dyka upp om några några timmar. Vad har jag ställt till med, tänkte jag och kände paniken gripa tag i mig.
Desperat ringde jag till polisen. Kvinnan i telefonen lät förvirrad och förklarade att jag kunde bli polisanmäld eftersom det tar två veckor att få en ansöka om offentlig tillställning godkänd. Så ödmjukt jag bara kunde förklarade jag för henne att demonstrationen skulle äga rum oavsett om de tillär det eller inte. Kvinnan bad mig då att gå till polisstationen för att diskutera ärendet vidare.
Jag har aldrig klätt mig så snabbt. Med hjärtat i halsgropen och huvudet fullt av tankar på den stundande polisanmälan klev jag in på polisstationen. Jag möttes bokstavligt talat av öppna armar. Poliserna kramade om mig och gav mig ett signerat tillstånd. Vi kommer att finnas vid din sida och vara på plats eftersom detta är en fråga om säkerhet både för dig och för de som kommer, sa polisen.

Klockan 15:00
Med tillståndet i näven åkte jag in mot stan och Sergels torg. Min telefon började ringa som aldrig förr. Journalister från radio, TV och tidningar ville nå mig. Antalet personer som anmält sig till eventet ökade hela tiden: 3.000, 4.500, 6.000…
Nu när tillståndet var ordnat var det dags att skriva ett tal. Trots ett nervsystem i uppror och den ihärdigt ringande telefonen lyckades jag sätta mig ner och skriva. Jag visste exakt vad jag ville prata om: jag var 17 år och hade inte rätt att röst. Just det ville jag göra en poäng av – jag ville visa att det inte spelar någon roll hur gammal man är, man har fortfarande rätt att uttrycka sin åsikt och åstadkomma förändring.
Det viktigaste är vad vi gör i vår vardag, vi måste inte vänta in ett val vart fjärde år för att göra skillnad.

Klockan 16:00
Jag gick längs Drottninggatan för att ta mig till Sergels torg. Talet hade jag skrivit klart och telefonen ringde för fullt. Då fick jag syn på in spegelbild i ett fönster och det gick upp för mig att jag måste klippa mig. Såhär kan jag inte se ut om jag ska möta så många människor, tänkte jag och gick in till närmaste frisör. I frisörstolen kunde jag lugna mig lite och samla tankarna. Håret blev riktigt snyggt och jag kände mig redo när jag  fortsatte vand­ringen Drottninggatan ner.

Klockan 17:30
Sergels torg. Till min förvåning var det ingen stor folksamling som väntade. Det såg ut som en helt vanlig dag med människor som strövade omkring här och där. På den lilla terrassen där jag hade planerat att stå stod ett kamerateam. Jag bad dem vänligt att flytta sig. De frågade mig vem jag var och när jag sa att jag var Felicia som dragit i gång eventet började folk dra i mig och journalister bad att få prata med mig. Under den halvtimme som var kvar innan demonstrationen skulle börja gjorde jag så många intervjuer som jag bara hann med. Jag var inte medveten om att fler och fler anslöt, jag såg inte alla människor som samlades på torget bakom mig. Plötsligt sa en kvinna åt mig att vända da mig om och jag blickade ut övet ett hav av människor. 10.000 personer. Hjärtat bultade hårt och det slog mig att alla var där av samma anledning, de hade samma känslor som jag – vi var alla en gemensam kraft mot rasism och främlingsfientlighet.

Sk_rmavbild_2010_09_20_kl._23.03.34Klockan 18:00
Jag tog ett djupt andetag, tittade på min bästa väninna som stod bakom mig. Sedan tog jag min megafon och presenterade mig. Jag hade mitt förberedda tal i handen, men valde att inte läsa det det. I stället talade jag direkt från hjärtat. Trots att det var så många människor kunde jag se individerna och granskade deras ansikten. De var så vackra, vissa grät, andra skrattade och hejade. I den stunden delade vi känslan av hopp, trots den förtvivlan och oro som fört oss samman. När jag pratat klart och tog ett steg bakåt för att lämna plats år gästtalarna slog det mig hur fantastiskt, starkt och historiskt det här var. Jag såg på min väninna och började gråta. Jag grät nog lite av chock, men framför allt av den starka känslan av kärlek och gemenskap.

Efter demonstrationen gick en enad trupp mot riksdagen för att fortsätta manifestationen när det första telefonsamtalet från utländsk media kom. Därefter ringde telefonen hela natten och dagen därpå var jag med på morgonnyheterna i två olika kanaler. Jag gjorde så många intervjuer som jag kunde och försökte prata med alla människor som ville prata med mig. Jag kände att jag hade ett ansvar. Jag visste att jag ville fortsätta att arbeta med de här frågorna och ta vara på de möjligheter som eventet gav upphov till.

En av de mäktigaste stunderna var när de ringde från Rumänien och hyllade mig för att vara deras rumänska i Sverige som stod upp för mänskliga rättigheter. Min pappa ringde mig helt chockad och frågade vad jag gjorde på rumänska nyheterna. Eftersom situationen ser ut som den gör i  Rumänien betydde det oerhört mycket att de kände en sådan stolthet övet mitt initiativ.
Mitt liv hade förändrats på bara ett dygn. Det var också här jag insåg kraften i internet och sociala medier och förstod vilket starkt verktyg det är för att föra människor samman i en gemen­ sam sak. Sedan dess har jag arbetat med internets positiva kraft i allt jag gör. Det behövs bara att någon tar ett initiativ till positiv förändring så hakar andra på om de tycker som du. Och initiativ är något som alla människor kan ta. Även du – du som just nu läser det här.”

Fotografen Felicia Margineanu vill bidra att ändra det skeva kroppsidealet som premieras i medier

Fotografen Felicia Margineanu fick nog av mediers ensidiga bild av hur en vacker kvinna ska se ut. I helgen fotograferar hon nakna kvinnor i alla dess former för att hylla dess olikheter.

Resultatet blev konstprojekt Imperfectly Perfect. Felicia Margineanu gick via sociala medier ut och efterlyste kvinnor till projektet och inom loppet av två dagar hade hon fått ihop tolv kvinnor – med olika åldrar, etnicitet och former. Kvinnorna ska nu fotograferas nakna på olika platser runt om i Stockholm.

– Vi är generellt väldigt dåliga på att acceptera hur vi ser ut, man försöker ständigt uppnå ett skevt ideal som framställs i media, säger hon.

Ambassadör för Mentor Sverige

I veckan har det firats med en föreläsning och möte på Mentor Sveriges Stockholmskontor där vi firade det nya samarbetet där jag är deras nya ambassadör! Jag kommer träffa företag och föräldrar och föreläsa om ungas internet användande och sociala mediers möjligheter. Det ska bli såååå kul att få vara en del av detta och lyfta upp hur viktigt det är med förebilder, i alla åldrar, genom hela livet.

10422553_10153220492081063_2538765256504763578_n Tillsammans med underbar Annika Cripps, verksamhets chef på Mentor Sverige

Vill Du bli mentor för en ungdom och komma med vägledning, utbyte av lärdomar och framförallt – kärlek och inspiration! Klicka här för mer info

Vill Du ha en mentor och bli mer peppad och ha ett bollplank och stöd? Klicka här för att anmäla dig

Är det värt det? Varje jävla sekund! – som ung kvinnlig entreprenör idag

Det är sällan jag skriver personliga saker såhär men jag tror också på att det finns något värdefullt och vackert i att dela med sig av detta. Jag har under en period haft det tufft rent ekonomiskt, energimässigt då min kropp bara lägger av och försvinner i någon typ av extrem trötthet – konstigt, då min hjärna är igång men min kropp lägger av. Jag har under flera år kämpat med att inte ge mig för systemet, alla ”måsten, bör och ska” enligt folk. Som 17 åring valde jag att ta ett sabbatsår från skolan just för att jag inte kände att det gav mig något annat än huvudvärk och stress. Jag pluggade fotografi men hade redan under mina tidigare år byggt upp en kundkrets och erfarenheter en skola aldrig kunde ge mig. Det gick så bra för mig och jag har sen den dagen jag satt där med rektorn, min mentor och min mamma kämpat för just Mitt, MITT egna liv. Mitt företag och mina drömmar. Jag kom in på ett nytt spår, socialt entreprenörskap. Då jag alltid har känt att jag drivits av något större än en hjärna och fokus på cash. Mitt hjärta. Min själ. Jag flyttade hemifrån som 18 åring, dels för att min älskade mamma redan tog hand om tre barn och jag kände att jag ville stå på mina egna ben, trots en minimum inkomst såg jag det som en möjlighet att leva mitt liv, med mina egna pengar och villkor. Jag har bott i den här lägenheten i snart 3 år nu, levt enbart på mina egna intjänade pengar till företaget som fotograf och föreläsare. Vissa månader har jag knappt haft pengar för att köpa mat eller vetat om jag kunnat betala den kommande månadens räkningar. Men på något jävla sätt så har det i dem mest kritiska stunder löst sig. Ett samtal – en fotografering bokad. Räddad för månaden. Jag har fått jobba ihop och spara pengar för 3 månader framöver, i bästa fall 4 månader… och börja om på nytt. Det här är ett liv av en ung företagare och entreprenör. Det är inte så ljust som det alltid låter, det är extremt slitsamt, en omedveten stress som ligger och kryper och sprider sig som ett virus i varje cell av din kropp. MEN. Jag har ALDRIG slutat tro på mig själv. Jag har alltid vetat och sagt till mig själv att jag förtjänar bättre, jag kan bättre och jag LÖSER DET! ” Jag är för bra för att inte klara av detta. Och jag värderar min frihet, min glädje och livskraft som det ger mig när jag får göra det jag älskar… Det är värt att kämpa för.”

Och idag, snart 4 år senare med eget företag kan jag säga. Det har varit värt varenda sekund, varenda tår, vartenda skratt och utbrott. Jag har funnit mig själv någonstans på vägen, och också kunnat värdera och prioritera saker i mitt liv. Min stund är kommen och jag ser så mycket fram emot vad denna höst har att erbjuda. Det är min tur nu, jag är redo att ta det här livet och allt jag någonsin varit, är och kommer bli till en helt ny nivå.

Vad vill jag säga med detta? Våga lyssna till dig själv och din magkänsla. Sträva efter din sanning och din endast, gör det som känns rätt för dig och ge aldrig upp. Misslyckas gör du bara när du slutar försöka, varje steg är ett steg på vägen och gör du gott och med kärlek, kan du bara få det tillbaka hundra gånger om. Även fast det är tufft ibland, så är du inte ensam. Folk lever sitt liv enligt andras förväntningar och krav, och dem kommer aldrig kunna stå och säga att dem har levt sitt liv fullt ut och gjort sitt bästa, folk skulle ge allt för att kunna säga; Jag får göra det jag älskar! Det är ovärderligt. Och värt att kämpa för.

kärlek
LIMITLESS - WIN_20140326_195602