Imperfectly Perfect

Wow! Ibland blir jag chockad över min egna kapacitet att få saker gjorda. Jag träffade den fantastiska konstnären Pernilla Pramberg för knappt två veckor sen.  Vi sågs på en fika i centrala Stockholm och diskuterade om lite idéer som vi båda har – vi kände att det var dags att kombinera min fotografi med hennes konst – hur? Det visste vi ännu inte…

Vi kom in i diskussionen om ”vem som egentligen bestämmer vad och vem som är vackert”. Pernilla nämnde hennes besök på Miss Universum tävlingen i Stockholm och jag hade mina åsikter om det och berättade om mitt egna deltagande i Miss World Sweden 2011, där jag just deltog som 162 cm och vägde då 70kg! Jag har sedan länge velat HYLLA kvinnan på något sätt, om det skulle vara i en egen skönhetsshow där man bara HYLLAR och FIRAR kvinnan – eller på något annat sätt. Men där man bryter ner och förgör alla typer av idéer och visioner vi har idag om VEM som får gå på en skönhetsscen.

Mitt i allt detta satt vi och pratade i munnen på varandra att vi skulle kunna göra en fotografering och konstprojekt där vi faktiskt samlar X antal kvinnor och fotar dem nakna. Vi kom fram till att genomföra idéen. Uppdraget nu var bara att hitta dessa kvinnor som ville ställa upp på bild, NAKNA.

SYFTE: Vi vill med det här projektet inspirera kvinnor i hela världen att acceptera och respektera sig själv och varandra, precis för dem vi är. inte falla offer för skeva skönhetsideal, normer, stereotyper eller föreställnningar av vad, hur eller vem som definierar en vacker kvinna. vi är alla vackra trots våra brister. vi är – ”imperfectly perfect”. –

”Vi vill HYLLA kvinnan i allt vad hon är, kroppsligt, själsligt och universiellt!”

11822483_497492293743705_4073727585387602440_n

Men jag och Pernilla stannade inte bara där i vår kreativitet, Pernillas konst är väldigt likt mitt tänk som fotograf. Vi båda gillar att leka med kontraster, hårt mot mjukt. Vad är bland det mest dramatiska man kan göra med nakna kvinnor?… Jo, ställa dem nakna mitt på gatan i Stockholm!

”Vi söker efter kvinnor i olika åldrar, former, bakgrund och längd som skulle vilja ställa upp nakna mitt på stan för att HYLLA kvinnan – är du med oss!?” löd våra Facebook uppdateringar i jakt på kvinnorna. Jag skojar inte – på knappt bara några timmar hade jag en full inkorg med både vänner, bekanta och främlingar som hörde av sig. Utmaningen blev nu en annan – att hitta rätt olika typer av kvinnor. Vi sökte brett och tänkte brett. Vi kom i kontakt med en kvinna som har fått sina ben amputerade, min granne Anja som är 80+, en kvinna i rullstol osv. Det är lätt att tyvärr, glömma bort vissa typer av kvinnor också – i media får vi oftast se den vita unga, eller medelålderskvinnan. Inte dem äldre eller med funktionsnedsättning.

Dem kvinnor som ställde upp tillslut var en bred blandning – den yngsta var 21 och den äldsta 65 år. En gravid kvinna, en mor och dotter, ljusa, mörka, tatuerade… Det var VACKERT att se alla dessa kvinnor tillsammans på en rad.

Vi sågs i söndagsmorse klockan 04:00 och var redo att totalt ÄGA gatan, Stockholm, världen, oss själva och hela kvinnligheten. Det var en utmaning för alla inblandade – som du förstår så krävs det jävla mycket mod att ställa sig naken på gatan mitt i natten – och känna sig stolt, vackert och allsmäktig. Första rundan var svår och obekväm, det var några män som såg detta och började fota och filma. Vissa av tjejerna reagerade starkt och skrek och gick emot dem – helt nakna och förbannade. Någonstans i all adrenalin och känslor fann vi alla styrka i att fortsätta. Andra rundan var lite annorlunda… När morgonrockarna föll mot marken var energin en helt annan. Utan problem stod dem där och skrattade medan jag fotade.

11828721_497351197091148_881836855885253354_n IMG_2291

Resultatet kommer ni att få se framöver, nu ska den printas ut, Pernilla ska leka med sin konst på tavlan och sedan har vi Johan Bååth som filmade fotograferingen och intervjuade damerna varför dem gör detta. Varför det är så viktigt.

Medan vi fotade kom det fram två unga tjejer och skrek att dem älskade oss. Att detta behövs mer i vårt samhälle. Dem kramade varandra och peppade tjejerna! Att  få en sådan direkt bekräftelse på plats var verkligen rörande… Jag tar med mig denna tidiga morgon i mitt hjärta föralltid.  Och jag är SÅ STOLT över alla som var med och deltog, jag kan säga att jag älskar er alla för er styrka, mod och kärlek till er själva och alla kvinnor där ute. Detta är magiskt och historiskt. IMG_2349

IMG_2350

11217656_497351223757812_1121273338023918342_n

 

IN OCH GILLA OSS PÅ FACEBOOK FÖR ATT FÖLJA VÅRT PROJEKT

Trots mina bristningar… Ett brev till Dig som tvivlar på dig själv

Jag skrev detta inlägg på Facebook för någon dag sedan, jag hade aldrig räknat med att  få en sådan respons från er. Det värmer mitt hjärta och gör det ännu tydligare och klarare för mig varför jag finns på denna jord, och gör det jag gör. Jag brinner för barn och unga, jag brinner för kraften hos individen att själva känna att man kan skapa och förändra sitt liv, andras liv och vårt samhälle. Så stort tack för er respons och stöd, i mitt just nu kaotiska huvud där tankarna och känslorna av att inte duga till ibland tar över. Men att inte slås ner av dem, och känna sig nedslagen – utan istället drivas av det och känna motivation. Det är den stora utmaningen för mig 🙂

Jag har alltid känt mig som att jag aldrig riktigt passat in, inte hittat hem. När jag växte upp var jag flickan som gömde mina känslor, tankar och smärta – jag var ju storasystern, den äldre, duktiga flickan som inte kunde lägga ännu mer börda på mina föräldrars axlar då lillasystern behövde all deras fokus. I skolan, den där tjejen som inte riktigt var tillräckligt tjejig för att passa in bland tjejgänget, eller tillräckligt killig för att passa in bland killarna, inte tillräckligt barnslig för att umgås med klasskamraterna, men inte heller tillräckligt vuxen för att bara umgås med lärarna. På tennisbanan var jag också någonstans mittemellan, inte världsbäst, inte sämst heller. Jag kände mig alltid malplacerad, det gör jag än idag ibland. Jag försöker skapa mig mina egna sammanhang, men en ny utmaning som jag har fått bemöta är att hitta mitt sammanhang tillsammans med andra människor i form av relationer. Att känna mig hemma med någon annan, och inte hamna mittemellan att ”bara” vara världens bästa vän eller världens bästa flickvän.

Dem senaste dagarna har det känts som jag är mittemellan denna värld och någon helt annan.

Jag dansar. Skrattandes – plötsligt, gråtandes och stilla. Jag kollar på mina händer, mina armar, och fastnar med blicken på dem hårstrån som sträcker sig ur min arm – ska dem vara där? Jag har ju rakat, vaxat, epilerat och gud vet vad! Tankarna flyger iväg… Jag följer blicken ännu högre upp till mina axlar och sträcker ut mina armar, mina armars hud sitter inte heller där dem borde. Jag tar tag i huden som för bara några sekunder sen dansade, det enda jag känner är en tom hud, jag spänner mina armar och ser att armarna visst spänner sig – men inte tillräckligt för att ta bort den här huden som bara, hänger. Jag släpper taget och tittar ner istället. Mina bröst… Min BH som jag fyllde ut, är nu halvtom och jag ser två skrynkliga bröst, fortfarande finns det form och fyllnad – javisst, men inte heller riktigt som de borde vara… Jag kollar ner igen, och ser min mage. Vita sträck som sträcker sig över hela min mage, runt naveln och ut vid midjan. Jag känner med fingrarna, försiktigt och låter dem följa strecken. Jag har levt med den här synen av min mage sedan jag var 12 år, och jag minns hur rädd jag var när dem här vita strecken var knallröda. Alla tankar jag någonsin haft om min mage rushar förbi i mitt huvud. Jag skrattar till. Jag är ju bara 22 år, jag har inte fött mina barn ännu, och jag äter bra, tränar och tar hand om mig – ändå har jag en ”gravid mage” med hud som hänger över, slappt och skrynkligt. Jag skakar på huvudet. ”Sluta Felicia. Det här är du, har alltid varit, och kommer alltid att vara”.

11402721_10153348475646063_1833043480508170262_n

Men är det tillräckligt att jag bara är jag? Trots mina bristningar och min helt, enligt både normer, ideal och rent logiska förklaringar har en helt fel kropp till både min ålder och livsstil. Jag är så JÄVLA LESS på hur media, samhället, populärkultur och alla normer, könsroller och ideal har format, och formar oss idag – speciellt våra barn och unga. Så därför skriver jag detta också… Jag har nog mött min största utmaning genom livet hittills. Det är en existentiell fråga, om jag verkligen duger för den jag är? Men hör min fråga rätt. JAG vet att JAG duger, men – duger jag för någon annan? Med min godhet, extremt stora kärlek och dem erfarenheter, kunskaper och egenskaper jag har? Fast utan en helt enkelt, perfekt kropp. Så jag ger mig själv och DIG denna blomma för att påminna om att du och jag är vacker på insidan och på utsidan – trots mina, ordagrant – bristningar.

kärlek

 

Känner du att du behöver prata med någon om hur du mår så finns det hjälp och stöd att få. Klicka på denna länk för mer information