Trots mina bristningar… Ett brev till Dig som tvivlar på dig själv

Jag skrev detta inlägg på Facebook för någon dag sedan, jag hade aldrig räknat med att  få en sådan respons från er. Det värmer mitt hjärta och gör det ännu tydligare och klarare för mig varför jag finns på denna jord, och gör det jag gör. Jag brinner för barn och unga, jag brinner för kraften hos individen att själva känna att man kan skapa och förändra sitt liv, andras liv och vårt samhälle. Så stort tack för er respons och stöd, i mitt just nu kaotiska huvud där tankarna och känslorna av att inte duga till ibland tar över. Men att inte slås ner av dem, och känna sig nedslagen – utan istället drivas av det och känna motivation. Det är den stora utmaningen för mig 🙂

Jag har alltid känt mig som att jag aldrig riktigt passat in, inte hittat hem. När jag växte upp var jag flickan som gömde mina känslor, tankar och smärta – jag var ju storasystern, den äldre, duktiga flickan som inte kunde lägga ännu mer börda på mina föräldrars axlar då lillasystern behövde all deras fokus. I skolan, den där tjejen som inte riktigt var tillräckligt tjejig för att passa in bland tjejgänget, eller tillräckligt killig för att passa in bland killarna, inte tillräckligt barnslig för att umgås med klasskamraterna, men inte heller tillräckligt vuxen för att bara umgås med lärarna. På tennisbanan var jag också någonstans mittemellan, inte världsbäst, inte sämst heller. Jag kände mig alltid malplacerad, det gör jag än idag ibland. Jag försöker skapa mig mina egna sammanhang, men en ny utmaning som jag har fått bemöta är att hitta mitt sammanhang tillsammans med andra människor i form av relationer. Att känna mig hemma med någon annan, och inte hamna mittemellan att ”bara” vara världens bästa vän eller världens bästa flickvän.

Dem senaste dagarna har det känts som jag är mittemellan denna värld och någon helt annan.

Jag dansar. Skrattandes – plötsligt, gråtandes och stilla. Jag kollar på mina händer, mina armar, och fastnar med blicken på dem hårstrån som sträcker sig ur min arm – ska dem vara där? Jag har ju rakat, vaxat, epilerat och gud vet vad! Tankarna flyger iväg… Jag följer blicken ännu högre upp till mina axlar och sträcker ut mina armar, mina armars hud sitter inte heller där dem borde. Jag tar tag i huden som för bara några sekunder sen dansade, det enda jag känner är en tom hud, jag spänner mina armar och ser att armarna visst spänner sig – men inte tillräckligt för att ta bort den här huden som bara, hänger. Jag släpper taget och tittar ner istället. Mina bröst… Min BH som jag fyllde ut, är nu halvtom och jag ser två skrynkliga bröst, fortfarande finns det form och fyllnad – javisst, men inte heller riktigt som de borde vara… Jag kollar ner igen, och ser min mage. Vita sträck som sträcker sig över hela min mage, runt naveln och ut vid midjan. Jag känner med fingrarna, försiktigt och låter dem följa strecken. Jag har levt med den här synen av min mage sedan jag var 12 år, och jag minns hur rädd jag var när dem här vita strecken var knallröda. Alla tankar jag någonsin haft om min mage rushar förbi i mitt huvud. Jag skrattar till. Jag är ju bara 22 år, jag har inte fött mina barn ännu, och jag äter bra, tränar och tar hand om mig – ändå har jag en ”gravid mage” med hud som hänger över, slappt och skrynkligt. Jag skakar på huvudet. ”Sluta Felicia. Det här är du, har alltid varit, och kommer alltid att vara”.

11402721_10153348475646063_1833043480508170262_n

Men är det tillräckligt att jag bara är jag? Trots mina bristningar och min helt, enligt både normer, ideal och rent logiska förklaringar har en helt fel kropp till både min ålder och livsstil. Jag är så JÄVLA LESS på hur media, samhället, populärkultur och alla normer, könsroller och ideal har format, och formar oss idag – speciellt våra barn och unga. Så därför skriver jag detta också… Jag har nog mött min största utmaning genom livet hittills. Det är en existentiell fråga, om jag verkligen duger för den jag är? Men hör min fråga rätt. JAG vet att JAG duger, men – duger jag för någon annan? Med min godhet, extremt stora kärlek och dem erfarenheter, kunskaper och egenskaper jag har? Fast utan en helt enkelt, perfekt kropp. Så jag ger mig själv och DIG denna blomma för att påminna om att du och jag är vacker på insidan och på utsidan – trots mina, ordagrant – bristningar.

kärlek

 

Känner du att du behöver prata med någon om hur du mår så finns det hjälp och stöd att få. Klicka på denna länk för mer information

You may also like

Leave a comment